När min man bestämde sig en fredags kväll i juni för att berätta att han inte längre trivs med sitt liv han är olycklig och han ser ingen framtid för oss längre, tog jag det ganska hårt men det var nått vi bara skulle lösa.
Min första tanke var ju för mycket jobb, nån kris, småbarns tiden, men det här är inga problem vi har ju varandra vi löser det tillsammans. Det är det man gör när man är gifta och har barn, man håller ihop genom glädje och sorg.

 

Någon eller några veckor senare i ett av alla dessa samtal vi haft när barnen gått o lagt sig frågar jag honom rakt ut om han vill skiljas, och det ville han.... 
Han ville skiljas, det var så det kändes nu sa han...
Han ville alltså ur vårt äktenskap, efter 1 månad....

 

Det är nu 3 månader sedan jag fick reda på allt detta, alltså 87 dagar sen för att vara exakt.
Vad är 87 dagar egentligen, tydligen var jag inte värd mer efter alla dessa år tillsammans.
Inte värd en dag mer helst, efter 3 barn tillsammans.  

För han har så himla bråttom bort, bort ifrån mig, bort ifrån vårt hus och vårt liv tillsammans.

Jag ifrågasätter ibland varför detta hetts varför så bråttom, hans senaste och kanske ett av det lägsta svaret hittills var att han vill gå vidare med sitt liv....

 

Han vill alltså gå vidare med sitt liv och hans tredje barn är inte ens fött... 
Jag börjar gråta varje gång jag tänker på det, vilket hån..

Vilket jäkla hån gentemot mig, och mot vårt äktenskap...

 

Självklart vill jag också gå vidare med mitt liv någon gång framöver, men här och nu finns det inte..

Kan inte ens tänka tanken, det har gått 87 dagar....