Ja vad ska man säga, finns fler i samma situation som mig. Säkerligen också där det är kvinnan som lämnar men då männen kanske inte känner lika stor behov av att skriva av sig som vi kvinnor.

Hela mitt liv har varit som en  berg och dalbana den senaste tiden, jag har några starka positiva dagar och några mindre bra. Jag har mina nära och kära NÄRA och ventilerar ofta och mycket till dom vilket lättar enormt på trycket. Skulle inte klara mig utan att få älta skrika gråta med dom..

Dagar som denna är ok mest är jag trött och dränerad på allt ältande. Jag gillar mig själv dessa starka dagar och jag ser på saker klarare och mer realistiskt.
Fler sådana dagar Tack!!!

Det är en fruktansvärt jobbig resa men jag vet att jag kommer ur det stark, den som får leva med det dåliga samvetet för resten av sitt liv är inte jag. 
Jag berättar fortfarande att jag är villig att satsa, kämpa, försöka osv men får ingeting för det, men på nått sätt så känns det bättre. Jag ger inte upp så lätt, visst det är ett rent helvete men jag kan leva med det. När jag senare i livet tittar tillbaka på den här tiden i mitt liv så kan jag med gott samvete säga att jag gav inte upp.. Jag gav inte upp för min egen del eller för våra barns...

Jag väntar mitt 3dje barn och jag känner mig helt ensam i denna graviditet H visar ingen större intresse men han vill vara en del av hens liv. (med inget större intresse menar jag klapp o gos med magen osv har har ju varit med en gång hos barnmorskan iaf)

Jag tycker inte synd om mig själv jag har valt att bilda familj med någon som jag har varit upp över öronen förälskad i, som jag trott skulle vara föralltid. Nu blev det inte så, vet inte alls hur det blir men just nu är det inte så. Jag ångrar ingeting, jag tror den mannen finns kvar han är bara långt lång borta nu..
 
Som sagt jag tycker inte synd om mig själv jag älskar våra barn vi har nu och mitt barn jag har i magen oavsett om han är där eller inte.
Vem jag tycker synd om är han som måste må så riktigt förbaskat dåligt att han lämnar sin gravida fru och familj bara så där...

Men det får han leva med, inte jag!