Och så kom den dagen då papperna från tingsrätten låg i brevlådan..
Helvetet bröt ut igen..
Blir golvad utav alla känslor igen och blir sittandes på golvet i köket och hulkar.. Snoret rinner tårarna sprutar och magen är i vägen, beräknat födelsedatum var igår och jag får dessa fina papper på posten idag..
Som att jag behöver det här NU!?

 

Jag har bett om det så många gånger, jag orkar inte ta tag i det nu jag fixar inte att skriva på något nu. Jag har sagt det per telefon, i mejl, gråtandes öga mot öga jag har bett om lite lugn och ro den sista tiden innan förlossningen och en stund efter så vårat barn kan få en lugn start i livet. Men nej han kunde inte vänta, han kunde inte efter så många år tillsammans och snart tre barn tillsammans ge mig liten gnutta av respekt och medmänsklighet..

 

Jag blir sittande en stund på köks golvet, tankarna snurrar, hur kan man sjunka så lågt. Jag sitter och skäms över denna människa, hur han handlar, jag skickar en bild på mina papper och skriver kort och gott Tack och skickar även med ett hjärta. Svaret jag får är, "hmm ser otrevligt ut, jag är ledsen för det..."

Jag är ledsen för det!?

Hmmm jag är ledsen för det....

Ja verkligen, jag finner inga ord. Jag är helt mållös, vad gör man tänker man säger man?!

Hmm han är ledsen för det, hoppsan hoppsan ja tokigt

 

Efter en stund kommer jag upp igen ställer mig upp och torkar tårarna, tankarna klarnar.
Känner mig klar, ringer in och bekräftar att jag fått papperna för det måste göras annars kommer en delgivningsman och knackar  på dörren..

Allt är så fruktansvärt sorgligt,sist igår låg jag och tänkte att jag vill skriva ett brev till H. Jag vill berätta återigen att jag älskar honom att jag vill att vi försöker, jag vill inte ge upp det vi har och har haft. Jag blev så känslomässigt berörd utav att datumet vårt tredje barn skulle födas var äntligen här, det kan ju inte födas in till detta kaos..
Jag kände mig hoppfull och fylld av en massa kärlek..

Men den kärleken jag kände försvann återigen med ett slag rak i ansiktet med dessa papper, tänk att jag aldrig kan sluta hoppas..
Hur mycket ska man ta egentligen?

 

Nu känner jag mig klar, jag är inte värd detta...

Hur sorgligt och knäckande allt detta än är, alla dessa känslor stormar upp och ner hela tiden.
Han tar knäcken på mig , han snor all min energi och jag orkar inte med det längre.

 

Jag älskar denna människa han varit, det är det som är så svårt just nu. 
Honom kan jag inte släppa, det är han jag fortfarande vill leva mitt liv med!

 

Det är det som gör det så svårt, för han är inte den människan längre...