Japp då var man här igen då, nu lät jag H rasera hela mitt allt jag lyckats bygga upp igen. Det var inte mycket men jag var på väg upp i alla fall. Min lilla känsla av styrka och mod, som bortblåst. Jag befinner mig än en gång på botten, inte på botten utan där under. 

Häller kallt vatten i ansiktet och försöker piffa upp mitt redan rödsprängda ansikte för att kunna möta mina barns blickar när dom kommer hem från förskolan med morfar. Nej jag lyckades inte ens med det, får en stor kram av min minsta kråka och hon klappar mig på kinden och säger mamma ledsen..
Fasiken också, jag försöker verkligen jag vill inte att dom ska se hur jag lider. Jag vill kunna vara stark för deras skull, jag vill kunna försäkra dom om att vi kommer att fixa det här. JAG kommer att fixa det här, allt kommer bli bra. Men inte heller det kan jag..

 

Papperna om skilsmässa är inskickade, 
H skickade in dom för nån vecka sen.
Han kan inte ens berätta det för mig när han gjort det utan det kommer upp i  ett samtal vi hade idag...

Jag försöker hålla fast i att inte lägga någon skuld på mig själv i allt detta men det känns helt hopplöst just nu.
Hur kan jag inte lägga skulden på mig själv?!
Mannen som jag levt med i alla dessa år, gift mig med, bildat familj med har alltså skickat in ansökan om skilsmässa och gav mig 3 månaders heads up.. 
Allt det vi har byggt upp tillsammans och allt det vi har gått igenom tillsammans ser inte han som värt mer än 3 månader.

 

För mig så är det värt så mycket mer...