Idag hade jag sådant sug och lust att ringa honom, jag ville träffa honom ville att vi skulle ses och prata. Om vad vet jag inte riktigt för vi halkar så fel när vi pratar, vi förstår inte varandra alls längre..
Han har fullt upp med sitt eget och kan inte ta in hur jag tänker och mår, och samma är väl för min del.
Vi krockar jämt, ser inte lika på nånting och missförstånden är enorma och i princip alla samtal hamnar i tårar och ilska och sömnlösa nätter..

Vad otroligt jobbigt det är eftersom vi måste ju prata med varandra, det har hänt något jätte stort och vi kan inte ta på det. Vi står inför något jätte stort och fint som vi skapat tillsammans och vi kan knappt se varandra i ögonen.. Inte klokt egentligen..

H har sagt tidigare att han har inga problem att umgås med mig, nej det är jag som har det problemet. Jag har jätte svårt att vara med honom eller rättare sagt att vara normal när jag är med honom...

Allt har gått för fort för mig, alla hans handlingar och ord har sårat mig så otroligt mycket så jag har svårt att få greppet om honom..
Tycker han verkligen så här, vill han verkligen bli av med mig så här snabbt, han måste grubblat länge på allt efter som det är så klart nu.
Nu vill han bara gå vidare med sitt liv.

Eller åter igen är det någon sorts livskris han går igenom,???

Tiden får avgöra det, men vart kommer jag stå?

Jag kan i alla fall inte hantera situationen, jag vill inte heller, jag orkar inte just nu..

Nu är det tvärt om, jag försöker sopa allt under mattan för ett tag, förneka en liten stund till..